Corona-pandemin ställer samhället inför en situation som präglas av bristfällig information och stor osäkerhet. Föreställningen om att det är möjligt att hitta rätt modell för att lösa problemet leder allt fler politiska beslutsfattare (och debattörer) in i en modellfälla som det kommer att bli svårt att ta sig ur. Det är till synes lätt att fatta beslut när man hittat en modell som har rätt, men kanske måste vi förlika oss med att alla modeller har fel fastän på olika sätt.
Sedan ett par veckor pågår en allt intensivare samhällspolitisk debatt om Corona-pandemin, men med tiden blir det allt tydligare att olika debattörer pratar om helt eller delvis olika saker. I takt med debattens utveckling har det skett åtminstone två breda förgreningar i problemformuleringen: 1) Skillnaden mellan att minska smittspridningen och att minska hälsoeffekterna av smittspridningen samt 2) skillnaden mellan att minska smittspridningen och att motverka en ekonomisk depression.
Den första förgreningen kan kanske uppfattas som hårklyveri, men det är det inte. Det handlar om å ena sidan en epidemiologisk ansats med målfunktionen att minimera spridningen av smittan och å andra sidan en folkhälsovetenskaplig ansats med målfunktionen att minimera effekterna av smittspridningen. Vi hittar ett svenskt exempel på detta i debattväxlingen mellan å ena sidan Joacim Rocklöv, professor i epidemiologi, och Holger Rootzén, professor i matematisk statistik, (Ändra Sveriges strategi – epidemin måste stoppas) och å andra sidan Anders Björkman, professor i infektionssjukdomar (Bekämpa inte Corona med matematiska modeller).
Den epidemiologiska ansatsen skulle förenklat kunna beskrivas som ett nätverksproblem som handlar om att minska spridningen mellan människor (noder) genom att minimera kontakten (länkar) mellan dem. Målet är att helt stoppa epidemin. I detta problem är alla isolerade smittfria noder säkra och uppfyller målfunktionen, vilket leder till slutsatsen att mycket hårda nedstängningsåtgärder framstår som en attraktiv lösning.
Den folkhälsovetenskapliga ansatsen vänder sig emot tanken att en minimering av smittspridningen per automatik innebär en minimering av hälsoeffekterna på samhällsnivå. Istället för att stoppa epidemin ligger fokus på att bromsa smittspridningen på ett sätt som innebär att effekterna inte blir för skadliga. Detta kan formuleras som ett iterativt cost-benefit-problem med målet att sätta in åtgärder vid den tidpunkt då de har störst effekt till minst kostnad.
Den andra förgreningen i problemformuleringen handlar om skillnaden mellan att minimera smittspridningen och att minimera de ekonomiska konsekvenserna av smittspridningen. Den kanske tydligaste brytpunkten mellan dessa två perspektiv i den svenska debatten levererades av Kerstin Hessius, VD för tredje AP-fonden och tidigare vice riksbankschef (Arbetslösheten stiger för varje sekund). Hon målade upp bilden av en djup ekonomisk kris eller depression i paritet med 1920-talets Tyskland eller 1930-talets USA till följd av de åtgärder som nu införs för att minska smittspridningen.
I en diskussion med förre statsepidemiologen Johan Giesecke menade Hessius att Sveriges regering måste redovisa en plan med någon typ av slutdatum för smittspridningsåtgärder så att företag får en planeringshorisont att förhålla sig till (Vi måste ha en plan). Här uppstår ett missförstånd: Hessius efterlyser ett politiskt konstruerat slut på krisen för företagen i syfte att motverka depressionsproblemet, medan Giesecke som utgår från smittspridningsproblemet påpekar att man inte kan säga åt ett virus på skarpen.
Hessius önskan om ett slutdatum handlar inte nödvändigtvis om att regeringen ska förutse när pandemin är över, även om hon efterlyser mer information med större framförhållning (”en plan”). Givet att Hessius försöker lösa depressionsproblemet spelar tidshorisonten en avgörande roll både för vilka politiska stödåtgärder som krävs och hur företagen ska anpassa sig för att överleva. Kravet på ett slutdatum skulle även kunna tolkas som ett hårt bivillkor för smittspridningsproblemet, det vill säga en punkt i tiden fram till vilken det är berättigat att vidta successivt strängare åtgärder för att minimera risken för att ekonomin ska vara nedlåst efter det datumet.
Så vilken typ av problem är pandemin egentligen? Även en förenklad genomgång av olika förgreningar i problemformuleringen visar att inget problem är tillräckligt bra på egen hand. Istället krävs vad Scott Page, professor i komplexa system, kallar flermodellstänkande (se boken The Model Thinker eller Pages Coursera-kurs). Page beskriver flermodellstänkande så här:
”The core idea is that many-model thinking produces wisdom through a diverse ensemble of logical frames. The various models accentuate different causal forces. Their insights and implications overlap and interweave. By engaging many models as frames, we develop nuanced, deep understanding”
”As commonsensical as the many-model approach may seem, keep in mind that it runs counter to how we teach models and the practice of modeling. The traditional approach – the one taught in high school – relies one a one-to-one logic: one problem requires one model.”
Det kan tyckas vara en självklarhet att varje modell är en förenkling av verkligheten, men tanken på att flera modeller kan komplettera varandra och belysa varandras blinda fläckar verkar ändå främmande i hanteringen av Corona-pandemin. Istället handlar den pågående debatten huvudsakligen om att välja ”rätt” modell.
I takt med att ekonomier och samhällen blir allt mer komplexa (sammankopplade och ömsesidigt påverkade av varandra) finns det ytterligare skäl att ifrågasätta ett-till-ett-modelleringens förhärskande roll inom såväl forskning som policyutformning. Med komplexitet följer osäkerhet vilket betyder att det blir svårt att fånga tillräckligt mycket av variationen i ett fenomen i en enda modell. Det finns de som menar att i en mer komplex värld borde nya komplexa modeller ersätta de etablerade neoklassiska ekonomiska modellerna, men då byter man egentligen bara ut en modell mot en annan. Scott Page har föreslagit ett annat försvar för komplexa modeller och det är att de har fel på ett annat sätt än vad neoklassiska modeller har.
Pages argument (Not Half Bad: A modest criterion for inclusion) bygger på att två prognostiserande modeller (en neoklassisk och en komplex) som är oberoende av varandra kommer att förklara olika delar av variationen i det fenomen som undersöks och därmed också ha olika fel. Page demonstrerar att så länge den komplexa modellens prognosfel inte är mer än tre gånger så stort som den neoklassiska modellens prognosfel kommer medelvärdet av de två modellerna att vara träffsäkrare än den neoklassiska modellen på egen hand. Pages exempel visar att även halvdana komplexa modeller kan tillföra något nytt, men även att två modeller ofta är bättre än en.
Såväl den samhällspolitiska debatten om pandemin som det politiska agerandet för att stävja den präglas av en strävan efter att hela tiden reducera variationen i problemformuleringen och antalet modeller för att hamna i en ett-till-ett-lösning. Det är en olyckligt drag i samhällsdebatten eftersom det medför en polarisering mellan olika experter (och modeller) som egentligen borde kunna komplettera varandra. Det är dock ett desto grövre misslyckande för det politiska ledarskapet.
En regering som bygger sin strategi för att bekämpa Corona-viruset på en enda modell sätter sig själva i en modellfälla som det blir svårt att ta sig ur. Det är en politisk inlåsningseffekt som följer av att man förlitar sig på ett enskilt vetenskapligt bidrag i en fråga som förändras snabbt. Det kanske tydligaste exemplet på detta hittills är den brittiska regeringens reaktion på en studie från forskare vid Imperial College. Modellen som användes i studien visade att även en dämpad smittspridning (i linje med den dåvarande brittiska strategin) skulle överbelasta den brittiska vården och leda till ett stort antal dödsfall. Det fick regeringen att snabbt byta till en strategi för att istället helt stoppa smittspridningen och därmed stänga ned ekonomin. Det är ett enormt politiskt avtryck kopplat till en enda modell!
Nu har forskare vid Oxford University presenterat en ny studie som utmanar resultaten i studien från Imperial College. Den nya modellen indikerar att mörkertalet bland de smittade kan vara oväntat stort vilket skulle innebära att dödligheten är lägre än förväntat samt att smittspridningsförloppet är längre gånget än vad man tidigare trott. Det var förhållandevis enkelt att byta till en modell som förordar strängare åtgärder, men nu håller Imperial-college-modellen den brittiska regeringen gisslan. Att byta tillbaka om Oxfordmodellen skulle visa sig mer träffsäker är förknippat med omfattande kostnader både ekonomiskt och politiskt. Samtidigt borde Oxfordstudien inte i första hand betraktas som en konkurrent till studien från Imperial College, utan som ett komplement. Två modeller är bättre än en.
I Sverige har statsepidemiologen Anders Tegnell varit tydlig med att Folkhälsomyndigheten inte tar hänsyn till samhällsekonomiska konsekvenser i sin analys utan just fokuserar på folkhälsoeffekter (SVT Agenda 22/3). Det är en rimlig avgränsning för en expertmyndighet, men inte för en regering. Samtidigt har regeringsföreträdare under pandemins förlopp återkommande hänvisat nästan uteslutande till Folkhälsomyndighetens expertråd för att motivera sina åtgärder. På så vis har även den svenska regeringen satt sig i en modellfälla genom att surra sig vid masten med Folkhälsomyndighetens modell (som vi inte vet så mycket om).
Problemet är att politiskt handlar pandemier inte bara om folkhälsoeffekter utan även om bland annat ekonomi. För att byta modell måste nu antingen expertmyndigheten ändra sig eller så måste regeringen förklara att de experter man har förlitat sig på inte räckte till. Därför har det redan blivit svårt att balansera epidemiologiska och ekonomiska avvägningar. Det vi ser nu är hur regeringen med olika stödpaket försöker lösa depressionsproblemet sekventiellt efter folkhälsoproblemet istället för att väga dem mot varandra.
Kanske är viljan att reducera pandemin till en sorts problem som kan behandlas med en sorts modell en konsekvens av bristen på information när vi ställs in för situationer förknippade med stor osäkerhet, men just denna brist talar också för behovet av flermodellstänkande. Hur undviker man bäst att hamna i en modellfälla? Scott Page har med hjälp av sina studenter vid University of Michigan tagit fram en webbplats som samlar flera modeller av Corona-pandemin och policyåtgärder kopplat till att motverka den. Syftet med webbplatsen är att:
1) To demonstrate how models are helping to explain and predict the spread of the COVID-19 pandemic, how they enable clearer communication and how they are helping to design better policies.
2) To show how ensembles of models and diverse models lead to more robust understanding and policies.
3) To explain in clear language the key models.
4) To use our collective energies and intelligence to produce public knowledge.
Den målsättningen och ansatsen skulle den svenska regeringen med fördel kunna kopiera för att (till att börja med) kombinera epidemilogiska och ekonomiska modeller. Steal with pride!